RESEBREV 24-05
Batlagundu, Tamil Nadu

Resan till Ladakh
Ladakh ligger i norra Indien i Himalaya, ett torrt bergområde med grönskande dalar och urgammal kultur. Hit kom jag landvägen från det allra sydligaste av Indien. Det tog en vecka! Och man inser att Indien är en subkontinent.

Från Tamil Nadu gick resan till Chennai, vidare till Delhi och därifrån till Jammu. Hänger ni med på kartan? Från Jammu gick färden vidare med buss till Srinagar och där fick jag vänta på buss en dag eftersom det inte gick några bussar på fredagar. Nästa anhalt var Kargil och färden dit gick på smala delvis grusade vägar upp över trädgränsen och genom ett ökenliknande landskap. Från Kargil fortsatte bussen, efter övernattning, mot Leh. Vägen mot Leh gick via ett pass på närmare 5.000 m och här var det märkbart kallare. En glaciär med en smutsgrå yta kalvade ner mot vägen och i skuggan låg snön på sina ställen.

Leh, en söndag i augusti är ingen höjdare men trots allt var det skönt att komma iordning efter en vecka på resande fot. En bit norr om centrum finns trevliga “guest houeses” och det jag bokade in på blev mitt hem för tio dagar. Billigt, rent, lugnt, trevlig värdfamilj, nära centrum, trädgård och ja det var många fördelar med Saiman Guest House. God frukost!

Resan till Ladakh var en resa i tjänsten. Dels skulle jag hälsa på Framtidsjordens medlemmar i Ladakh, dels skulle jag hålla i en workshop utanför Leh för våra medlemmar. Leh är huvudort i Ladakh och här finns Hill Council. Ladakh har fått allt mer självstyre efter många år av storebrors-fasoner från Delhi.

Före workshopen hann jag med att besöka alla våra medlemmar och fick också följa med ut på uppdrag till ett par avlägsna byar. Nederbörden i Ladakh är mycket liten och det mesta faller uppe på bergstopparna. Ladakh är en öken med många grönskande dalgångar. I dalarna har man byggt sinnrika system för kunna odla och plantera träd. Här trivs både äpple och aprikos. De mesta av de grönsaker vi odlar i Sverige finns och på terrasserna odlar man vete och korn, vall och ärtor. I de byar vi hälsade på var tegarna små och de mesta av arbetet gjordes för hand. En modernitet har dock kommit, tröskan. Det skördade kornet tröskades med hjälp av en maskin. Ett arbete som tog en dag jämfört med att tröska traditionellt som förr tog en vecka.

Fortsättning följer i rapport 25-05

Per Magnuson
Batlagundu, september 2005
per.magnuson(at)agribi.com