RESEBREV 4-05
Batlagundu, Tamil Nadu, Indien

Hej alla trogna läsare
Här kommer ett brev en söndag, skrivet på min veranda med datorn i knät. Ibland med blicken mot allmänningen, en betesmark där några kossor betar fridfullt. Fårflockar med sina herdar passera här morron och kväll.

Katastrofen har varit det allmänna samtalsämnet här i Indien nu de senaste två veckorna. Hjälparbetet har organiserats och de som behöver hjälp har fått tillfälliga lösningar med bostad, vatten och mat. Nu börjar det stora arbetet med röjning och återuppbyggnad. Det är ett långsiktigt arbete att bygga upp byar och samhällen och det kommer att krävas enorma resurser. Det är så många som drabbats.

Jag lämnar katastrofen för den här gången och tänkte berätta om det tempel som ligger på ett berg här strax väster om Batlagundu. Nu i morse tog jag min moped, ett bra sätt att ta sig fram här, genom staden och ut på landsbygden mot Theni. I en liten by, Old Batlagundu, finns entrén till templet, Sendraya Perumal, på berget. Trappsteg tar besökare uppför och till toppen av berget. Längs vägen upp sitter många svarta tavlor med tamilska budskap. Troligen är det donatorer som hedras. På avsatser vilar man i skuggan av tak. Väl uppe har man en enorm utsikt över Batlagundu, men också över risfält, banan- och kokosplantager och bevattningsdammar. I templet tjänstgör en välmående pujari, en präst, som utför välsignelser och ber böner. Själva templet är inte så stort. Man kommer in i ett rum och får kika in i det allra heligaste. Där inne finns gudabilderna och i det här templet är det Vishnu, som är avbildad med sina armar, i fonden. Pujarin tänder en oljelampa och svänger den inne i det heligaste, tar ut elden och visar hur man ska fånga in det goda och föra över till sig själv. Vatten blandat med örter skopas upp i kupade händer och droppas i håret. Därefter kommer rött och vitt pigment som skall sättas i pannan.
Överbyggnaden av templet är det typiska trappstegsformade tornet med alla sina figurer. Figurerna är målade i alla regnbågens färger. Vackert är det kanske inte, i mina ögon, men en intressant företeelse.
Väl ute ur templet får jag ta några bilder av prästen. Några kvinnor kommer och vill bli fotograferade även de. När jag sedan visar dem de nytagna bilderna på den lilla skärmen blir de alldeles till sig och de skrattar och pratar. Jag lämnar dem med ett “nanri” och “poyittu varukiren”, tack och hej då!

Per Magnuson
Batlagundu 9/1/2005
per.magnuson(at)agribi.com